endastgossar

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Gossmor - Tisdag 27 okt 21:13

Att det satt en unge på mitt tak. Det var mitt tak även om det såg helt annorlunda ut än i verkligheten. Det var av tegel och i flera olika nivåer.
Den lilla killen satt på ett tak som låg ovanför ett annat. Taken gick nästan omlott. Så där att man bara kunde ta ett stort kliv för att gå mellan dem.

Jag visste inte vem den där lille grabben var eller vem av mina söner han kunde tänkas vara kompis med. Men jag blev arg för att han satt där. Det kändes farligt och jag var riktigt irriterad.
Jag sa åt honom att genast gå ner.

I nästa sekund var jag själv uppe på samma tegeltak, tillsammans med mina två minsta söner som var i ungefär samma ålder som den främmande pojken. Men de kände inte varandra.
Jag sa åt killarna att gå ner från taket och mina två klev med lätthet ner, det var bara ett enkel steg från den ena takåsen till den andra.

Men när vår obekante lille gosse skulle ta detta kliv såg jag osäkerheten, kände hans rädsla, men i min ilska var det inget jag tog någon notis om. Däremot såg jag hur avståndet mellan dessa två takpartier, som legat omlott då mina egna söner hur lätt som helst tog sig över, plötsligt ökade ordentligt när pojken skulle ta sitt skutt.
Jag hörde hur han svor samtidigt som han landade på andra sidan. Ser hur han blir baktung, vinglar till och faller över kanten.
Jag vet att han är död innan han har landat och jag vaknar med ett ryck.

Jag faller in och ut ur drömmen ett par gånger och känner en ångest när jag ringer till larmcentralen och inser att jag själv inte känner någon sorg över den lille pojkens liv. Att jag inte bryr mig. Det var ju inte mitt barn.


Drömmen var med mig hela dagen. Låg som en dimma i mitt bakhuvud och jag har tolkat den på mitt eget hobbypsykologiska sätt.
Den gav mig en stark insikt och blev en rejäl tagg i mitt hjärta.
Men den biten återkommer jag till.

Har ni egna tankar kring vad drömmen kan betyda eller egna erfarenheter av drömmar?

ANNONS
Av Gossmor - Fredag 23 okt 20:00

Livet. Det är rätt gott ändå.
Med en skål popcorn i knät och lite råraka i magen känns denna fredag helt klart värd att vänta på. Med det undantaget att jag inte behövt vänta en minut. Denna fredag kom i sån rasande fart att jag fick hålla hårt i hatten för att bara kunna hänga med.

Jobbet med vår lilla förskoleklass rullar framåt i en taktfast och mycket bestämd hastighet. Vi tar enorma kliv framåt i utvecklingen som grupp varje vecka och jag, trots att jag inte är den undervisande förskolepedagogen, känner mig så stolt över den kamratskap och samarbetsvilja vi lyckats jobba fram.

Med en grupp barn i fladdrig sexårsanda sa jag och min klassansvarige lärare att till jul, då har vi som mål att ha format en grupp barn som jobbar bra tillsammans och som i sin kamratskap kan klara av att kliva upp till årskurs ett utan större gnissel.
Vi känner att det viktigaste är just gruppdynamiken. Kan vi få ihop den så kommer de klara av allt annat sen.

Och nu börjar vi se hur de börjar visa enorm hjälpsamhet, omvårdnad och vänskap till varandra. Det är så härligt att se.
Vi kan börja ge dem förtroende, ansvar och de blir mer och mer självgående.
De är otroligt duktiga. Och jag ger mig en klapp på axeln för min delaktighet i det hela.

Det är spännande att jobba med barn. Man vet ju aldrig var de är i sin utveckling när man möter dem och inte heller vilken sorts väg de behöver få ta för att komma framåt.
Man vet ju inte ens vad som är framåt för just det enskilda barnet.

ANNONS
Av Gossmor - Torsdag 3 sept 15:05

Ja. Vad ska jag säga. Dagarna rullar iväg. Tiden glider som sand mellan fingrarna.

Nu har snart fyra veckor gått sedan jobbet drog igång igen. Tre veckor med barnen. Sakta men säkert börjar jag landa i vem jag är i verksamheten och vilka barnen jag umgås med är.

Eftersom min roll är att vara en flytande resurs som kliver in där det behövs och täcker upp när någon är borta, har jag inte en fast klass jag vistas i. Utan jag rör mig mellan alla tre klasser av sexåringar. Bland alla sextio barn.
Det blir många ansikten att sätta namn på. Många fladdrande barn och lösa rutiner för. Men det är jättekul och otroligt spännande och intressant att se hur varje barns behov ska kunna läggas till rätta för att skapa den bästa energin i gruppen. Hur man ska få det lugnt och trevligt med andra ord.

Idag var vi i skogen allihop. Vi tyckte att det passade bra att ta en sån dag när det ändå bara skulle ösregna. Vem vill sitta inne då liksom?
Himlen passade på att släppa på alla sina spärrar precis lagom till vi fått ut hela flocken. Vi var dyngsura redan halvvägs till skogen. Och jag som hade glömt regnbyxor.

Fast det var värre för de barn som kom till skolan i endast sandaler och tröja. Tänk att det ska vara så svårt för en del att se till att barnen har regnkläder och stövlar i skolan. Speciellt då vi sagt att vi ska gå ut i skogen och skickat mail. Men det kan krävas extraanpassning för hemmet också.
Direkt hemsamtal samma morgon kanske? För att påminna?
Klä på ditt barn kläder som passar för vädret. När du går ut genom ytterdörren så har du nog minst ett par steg fram till bilen då du kan hinna känna att det regnar. Vänd då och se till att ditt barn slipper bli dyblöt och nedkyld.
Det är väl inte för mycket begärt att föräldrarollen?

Nej. Nu är jag elak.
Men ibland blir man trött.

Av Gossmor - Fredag 14 aug 07:32

Kollar in väderappen. Det ska inte regna.
Tittar ut över himlen. Den säger nåt annat. Grå och disig. Luften är lite så där kvalmig som innan hettan. Det ska bli varmt idag.

På altanen äter jag min morgongröt i shorts och stickad tröja. Då är det precis lagom varmt säger min kompis, när man kan ha shorts och tjock tröja. Och det är lagom varmt.
Men väderappen visar på 29 grader senare idag. Det är inte lagom.
Tröjan åker nog av så småningom.

Idag är det fredag. Sista dagen med förberedelser inför barnens ankomst till skolan på måndag. Det mesta känns klart. Jag har rotat runt och delat upp material, fixat med gardiner, hamnade en sväng på Ikea, klättrat upp i skyhöga fönster (varför gör man fönster fyra meter höga?) och laminerat bildstöd. Lärarna har planerat och förberett lektioner inför de första socialiseringsveckorna (vi ska ju lära känna varandra) och fixat maillistor (ett hästjobb).
De känns redo. Jag är redo.
Nu längtar vi efter barnen.

Men först ska vi ha en alldeles blank helg. En helg utan några planerade aktiviteter, utan några måsten och till och med utan båt.
Ingenting som drar och pockar ens uppmärksamhet. Och den ska bli varm säger appen. Alldeles otroligt varm. 32 grader.
Då önskar jag få ligga vid poolen och plöja böcker hela dagarna.

Men först ska jag nu dricka upp mitt kaffe. Och fundera på vädret idag. Har appen eller himlen rätt?
Regn. Inte regn. Det är frågan.

Av Gossmor - Onsdag 12 aug 07:29

Virar in mig i en filt och vilar de nakna fötterna på den gamla bondbänken. Det är kyligt ute på altan. Luften andas i små lätta rökmoln. Det anas en nalkande höst.

Jag har läst att det ska bli riktigt varmt idag och vågat kliva i en klänning, men den här kylan gör mig lite nervös. Jag avskyr att frysa.
Fast jag kommer ju vara inomhus hela arbetsdagen ändå.
Jag överlever nog.

Idag ska min nästfödde, artonåringen, åka ner med flickvän och far sin till studentlyan i Växjö. Flytta in allt sitt pick och pack och försöka komma lite iordning. Inse hur långt bort han ska bo. Hur långt det är till mammas kylskåp, mammas tvättmaskin. Hur långt det är till flickvännen.

Jag peppar de unga kärlekarna att de bygger ju sitt framtida liv nu. Vad gör några års studier nu, när det är deras hela liv det handlar om. Flickan börjar endast gymnasiet nu, så det är ju några skolår kvar.
Det är nog vanligt att slentrianmässigt smått nonchalera ett förhållande som pågår från sextonårsålder. Men jag var ju själv bara sjutton när jag träffade min tjugoåriga man. Det håller ju än.
Så varför skulle inte mina tonåringar kunnat hitta sin livspartner redan? Man måste ta deras kärlek på allvar. För det kan vara precis det. Allvar.

Solen skiner över hustaken och himlen är alldeles klarblå. Några få disiga moln ser jag segla förbi.
Det kan nog bli varmt idag.
Jag fryser nog inte ihjäl.

Nu kör vi onsdag.

Av Gossmor - Tisdag 11 aug 16:23

Arton askar i ett klassrum och med tjugoen pärmar försmäkar jag på denna öööökenvarma skola.

Sorterat pennor, sudd och linjaler. Laminerat namn i långa rader och sippat i mig en och annan kaffekopp. Det behövs någon till det med tänker jag nöjt. Både till sorterandet och sippandet...av kaffe.

Efter att igår ha lämnat jobbet fullständigt dimmig i huvudet, slut efter en dålig sömn och en hel dag av sittande och lyssnande, gick jag idag hem med betydligt mer energi.
Att ha funnit uppgifter att ta sig för, saker att färdigställa, prylar att organisera, gör att jag håller mig pigg och alert.
Det är roligt att ha uppgifter att kunna bocka av, känna sig nyttig och effektiv.
Idag sa jag till på skarpen att ingen fick göra klart det jag fifflade med, utan låta mig fortsätta imorgon.
Dagen går så mycket fortare när man har något att göra.

Hemma råder ännu några dagars sommarlov och i poolen flyter en övergiven plastbåt omkring. Uppblåst till max och något svullen av solen ser det ut som att den fått en rejäl fläskläpp. Ser lite kul ut.
Plaskar med fötterna i vattnet så den guppar bort medan jag njuter av dagens godaste kopp kaffe.

Njuter en stund till.
Sen ska jag laga middag.

Av Gossmor - Torsdag 6 aug 11:00

Livet är en ständigt pågående process. Det kan finnas tankar och drömmar om framtiden men ingen målgång. Mer än när det är slut.
Det går hela tiden framåt, nästan forcerande. Ibland skrämmande fort. Man har ingen chans annat än att anpassa sig och följa med.

Livet går även som i block. Många varierande och väldigt olika. Det finns block vi aldrig passerar och block vi fastnar i. Block vi saknar och block vi längtar till. De behöver heller inte komma i en viss ordning.
Först har vi förstås barndomen. Som liksom kräver sin passage. Förhoppningsvis kommer vi igenom den utan att vara alltför kantstötta. Den tar slut den dag vi blir stadiga på egna ben. Med egen styrd vardag och arbete och hem. Då finns ett självständigt block. Då man sköter sitt liv helt på egen hand. Ofta kommer det blocket efter barndomen, men jag hoppade över den. Eftersom jag och min man köpte vår första lögenhet ihop. Direkt.
Ibland kan jag i ärlighetens namn känna att det är lite synd att jag inte fick gå igenom det där med självständighet. Men men.
En del lever det blocket många gånger om och en del för alltid.

Blocket med sambo utan barn är ett härligt block. Inte att förringa barnen, men den delade självständigheten är underbar. Fri. Göra som man vill, lägga pengar på ansvarslösa äventyr och bara njuta. Det är mysigt.
Blocket då livet som förälder börjar är nog det mest omvälvande och känslomässiga av dem alla. Vilken omkullkastning av världsbilden man får vara med om. Plötsligt betyder allt annat inte ett strunt. Livet zoomar in fullständigt och suddar ut det mesta.
Detta block har jag varit i under ganska många år. Typ tjugo.

Det är när barnen börjar bli självgående, flyttar iväg och klarar sig på egen hand som man, vare sig man vill det eller inte, slungas över i nästa block. Det där man blir ett par med sin partner igen fast ändå inte helt fri. Det finns fortfarande barn att ömma för. Även om de inte vill det.
Jag tror att min överfasning kommer bli en lite längre process. De äldsta är nu stora och klarar sig själva, en flyttar iväg för studier nu och till och med de minsta är ändå självgående.
Jag börjar förstå att mitt liv, mitt jag, är inte enbart ett föräldraskap. Jag är min person. Börjar se att det finns utrymme för att odla mig själv.
Kanske därför jag fått lust att studera. Att utvecklas. Även om jag nu inte vet om just utbildning är rätt väg för mig. Kanske i form av kortare kurser. Men det finns säkert även andra sätt.

Det finns ju ett block till. Minst.
Pensionen. Livet som äldre. Med sambo/partner eller utan. Vilket jag hoppas kunna mysa igenom tillsammans med min man under många, många år.
Men det är ju sen. Förhoppningsvis.

Nu ska jag så småningom lära mig leva ett liv med utflugna barn. Det dröjer väl tio år till innan alla har flyttat, tack och lov, men sakta går vi åt det hållet.

Skönt ändå med så många barn. Det gör liksom att varje steg tar längre tid.

Allt detta får mig att fundera på att byta namn på bloggen. Här skriver jag ju om mitt liv. Och det handlar inte enbart om att vara förälder längre. Inte ens mycket faktiskt.
Måste fundera.

Av Gossmor - Onsdag 5 aug 10:19

Jag springer längs stigarna i skogen. Ljungen blommar och skänker otrolig skönhet till min utflykt. Jag myslöper. Vilket betyder att jag springer helt på känsla och låter lusten styra min tur.

Stigen gör tvära svängar och är väl kuperad. Går ömsom över bergsknallar och ömsom genom tät växtlighet.
Plötsligt smäller det mot insidan på min vad och jag känner det som att jag sparkar till mig själv. Men det gjorde för ont för att komma från min sko tänker jag och testar att göra om rörelsen. Jag kommer inte upp med vänster fot till punken som ömmar på höger vad.
Jag springer hela tiden vidare.
Vaden spänner ordentligt och jag börjar fundera på om jag blöder och gör en snabbstopp och drar kort upp byxbenet för att titta. Får inte upp byxan så långt, men ser heller inget blod.
?Tänk om det var en orm?? är en tanke som seglar förbi medans jag fortsätter löpa.

Jag känner luften pumpa i mina lungor och njuter av sätta stegen i takt med musiken. Lagom till sista och tionde kilometern kommer en härligt peppande låt och jag låter benen löpa på fritt. Det går fort och lyckoruset sprider sig i hela kroppen.
Kommer hem helt flåsig och trött med svetten rinnandes. Så skönt.

Efter nedvarvning och stretchning tar jag en välbehövlig dusch. Och då ser jag och minns plötsligt smällen mot vaden. Jag har två pyttesmå blodprickar och ett blåmärke. Det har blivit en uppsvullnad precis på området, som när jag får en allergisk reaktion mot katt.
Jag gör mig i ordning och utan att säga nåt om mina funderingar ber jag maken titta på benet.
?Har du blivit huggormsbiten?? är hans direkta reaktion.

Håller vaden under uppsikt hela kvällen och googlar info om ormbett. Läser att man alltid ska söka vård men också att det handlar mycket om observation. Tänker att den observationen gör jag bäst själv. Vaden svullnar aldrig upp gör endast lite ont. Så jag går obekymrat till sängs. Det var ju kanske inget bett.

Idag är vaden öm och spänner lite. Jag är fortfarande blå och har två prickar.
Tänk om det var en huggorm?
Mest sur för att jag inte fick se den.

Jag mötte en kopparödla här om dagen. Det är dock ingen orm.

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se